Joel växte upp i Gåsevik som fosterbarn hos sin moster Lotta och hennes man, stenarbetaren och bergsprängaren Karl.

Det var också Karl som lärde Joel de kunskaper som han skulle förknippas med i resten av sitt liv. Joel blev snabbt skicklig på sitt arbete, och fick i mitten av 1930-talet sitt största uppdrag någonsin.

Madammen, som försåg alla med färskvatten räckte inte längre till när alla sommargäster kom till sina hus. Dammen behövde utvidgas, och det föll på Joels lott att se till att så blev fallet. Han behövde spränga och forsla bort mängder av sten, jord och torv. Dessutom skulle ledningarna läggas om och grävas ner på frostfritt djup. Arbetet med Madammen skulle ge Joel en stark ställning på ön.

Han kunde nämligen allt om ledningsnätet och alla avgivningar som förde vattnet till samhället. Kort sagt: Joel var den som kunde styra vattnet. Joel Pålsson var en snäll och lugn man, som sällan spottade i glaset när det erbjöds dricka av det starkare slaget. Det var också under en kväll då glaset tömts några gånger för mycket, som han träffade Margareta från Munkedal. Margareta hjälpte honom i rumlandet och de två fattade snabbt tycke för varandra.

Tillsammans köpte Joel och Margareta ett hus med sjöbod på Kaptensgatan i Fiskebäckskil. I boden förvarade Joel sin dynamit och tändhattar huller om buller. Livsfarligt, skulle de flesta tänka – men det var inget som oroade Joel. Det var också den avslappnade relationen till dynamiten som gjorde att Joel tappade sin ena tumme under en sprängning. Han skulle ladda om en sprängladdning men var helt enkelt lite för het på gröten, vilket gjorde att den nya dynamiten tog fyr så fort han tryckte ner den i hålet. Joels kärlek till ruset var vida känt på ön.

Man kunde ofta höra ett litet ”poff” varje gång han öppnade en ölburk i sin fiskebåt, och han hade även en mytomspunnen liten arrendetomt som han hyrde av kyrkan. På tomten hade han äppelträd och en liten grönsaksodling – men också ett utedass fyllt av brännvin. Att Joel kallade det egna dasset för ”Joels bar” vittnar eventuellt om att det kanske inte var odlingen som stod i fokus på tomten.

Vår whiskybar på restaurang Brygghuset har förärats med Joels namn, och hans minne, och våra toaletter är av mer ordinär karaktär, med WC och utan sprit.